Spridningen av videor som visar halshuggningar av kurdiska stridande markerar en farlig vändpunkt i Syrien efter Assad. Sådana handlingar är inte isolerade krigsförbrytelser; de är avsiktliga terrorinstrument, historiskt använda av extremistiska organisationer som ISIS och al-Qaida.
Ahmad al-Sharaa, en gestalt med väldokumenterade jihadistiska rötter, framställer sig nu som politisk ledare för en “övergångsregering”. Men ingen politisk omprofilering kan sudda ut verkligheten bakom handlingar som utgör krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enligt internationell rätt.
Att halshugga fångar och sprida dessa handlingar tjänar inget militärt syfte. Deras enda mål är skrämsel, kollektiv bestraffning och avhumanisering av ett helt folk. Att kurdiska styrkor — som spelade en avgörande roll i besegrandet av ISIS — nu angrips med metoder i ISIS stil blottlägger en djup moralisk motsägelse i det internationella samfundets nuvarande hållning.
Att ge legitimitet åt aktörer som styr genom terror riskerar att upprepa tidigare misslyckanden, från Afghanistan till Libyen. Stabilitet kan inte byggas på rädsla, och rättvisa kan inte samexistera med straffrihet.
Det internationella samfundet måste agera beslutsamt: inleda oberoende utredningar, säkerställa ansvarsutkrävande och villkora varje politiskt erkännande med konkreta och verifierbara åtaganden om mänskliga rättigheter.
Tystnad är i detta sammanhang inte neutralitet — den är medskyldighet.
